Tvekan

Jag undrar om alla kallbadare känner det? Känslan av motstånd. Självklart blandat med ett kanske och eventuellt förväntan eller bara tvekan. 

Tvekan har stått bredvid mig varje gång sen jag började. Det skulle kunna vara en symbol för livet, att man känner tvekan inför stora grejer. Rädsla till och med. Kanske kan baden få mig att våga mer. Utmanar mig att inte bara grotta i det jag redan vet utan testa mina gränser på andra områden. Jag tror att jag redan börjat men tvekar definitivt att fortsätta...

För det är ju så, plötsligt tar man ett beslut och kör. Bestämmer sig. Tvekan är som bortblåst...

Vår (med vinterfunderingar)!

Jag ska ärligt erkänna att jag hade gärna haft lite mer vinter. 

Och lite mer snö framförallt. 

Men för denna skåningen ser det ut att vara vår på schemat nu.

Vill jag uppleva vit vinter får jag nog planera en semestertripp norrut. 

Frågan är bara var?

Till Kiruna och Nikkaloukta åker jag gärna igen men har blivit tipsad om Luleå och Umeå också...

Tänk en skoterfärd i de tysta majestätiska fjällen. 

Eller att från hundsläde se norrsken...

Möta renar. Och älg. Kanske se en vacker räv.

Jag får helt enkelt fundera. Och ta våren som den kommer här i Helsingborg. Det blir fint det också.

Hur ser det ut där Du bor?

Ett enda nu

Jag går ut på bryggan, ser till min förtjusning att isen ligger kvar trots flera dagar med plusgrader. Solen står lågt, snart på väg ner. Skogen är tyst runt den lilla sjön. Allt känns så nära. Jag tvekar. Det är kallt. Två grader. Gör jag det blir det mitt kallaste dopp hittills. Jag går upp till bilen för att hämta påsen med handduken och ombytet, tänker att jag bestämmer mig på vägen. Egentligen har jag varit bestämd sen morgonen men det är massa folk vid sjön. Jag hittar inte mitt fokus. 

Men så bara bestämmer jag mig. Börjar andas djupare. Ställer in mig. Förväntan pirrar i magen. Badkläderna är på under och vips är jag på väg till bryggan igen. Tvekan är ingen vän vid kalla bad så den har jag lämnat på bänken med kläderna. Jag vänder mig med ryggen mot sjön, tar ett fast tag i räcket och kliver ner för trappan.

Kylan omsluter benen, får blodkärlen att dra ihop sig så det nästan gör ont. Jag fokuserar på andningen och sänker mig djupare ner. Det finns inget annat än vattnet som omsluter mig och känslan det ger i kroppen. Ett enda nu. Inga snurrande och hoppande tankar, ingen oro för det ena och det andra, ingenting utom kylan mot min hud. 

Det är det bästa av allt. Att landa ner i kroppen. Att sätta huvudet på paus om så bara för några sekunder. Det blir som en omstart.

När jag kliver upp och sveper handduken om mina axlar känner jag värmen spridas i kroppen. En ljuvlig, lugn värme som följs av en enorm stolthet. Jag gjorde det! 

Det är inte konstigt att de som provat kalla bad vill fortsätta.

Så vad väntar du på? Prova! Eller du kanske redan är biten? Berätta!

Rytmen

Var på en konsert med Louise Hoffsten igår. En av låtarna grep tag i mig rejält. Den heter Walk with the Rythm. För mig blev den ett wake up call.

  Den senaste tiden har varit överväldigande på många sätt. Överstimuleringen har varit ett faktum. Jag har helt tappat bort mig själv och livet har antagit en rytm som inte alls är min. En ryckig, snabb och stundtals okontrollerbar vardag har bringat mig ur balans.
Att höra Louise sjunga om att gå efter sin egen rytm var handen jag behövde som hjälp för att dra mig upp.
Så denna lördag har jag gett mig chansen att hitta rytmen igen. Jag sov utan att bli väckt av väckarklocka, låg lääänge och läste en bok. Drog ner på hastigheten till max. Såg till att äta bra och tog mig ut på en promenad i det fantastiska solskenet. Promenaden hade inget mål men jag ville vara ute i en timme minst för så länge höll podden i mina öron på...
Så hände något fantastiskt, något som verkligen fick mig på bana igen... När jag gick där med fullt fokus inåt och vad om sas i hörlurarna hörde jag mitt namn... Jag hade nästan hållit på att gå rakt förbi en gammal barndomsvän...
Och där stod vi plötsligt mitt emot varandra och det dröjde inte länge förrän samtalet dök djupt in i livets sorger, lärdomar och vår egna inre resa. Som jag njöt. Samtalet pågick länge och vi bestämde oss för att slå följe. Vi gick och gick i den sköna solen och löste knutar med hjälp av varandras erfarenheter och delade klokheter i största allmänhet. De timmarna med henne höjde energin något otroligt och kastade mig rakt in i min egen rytm igen. Den eftertänksamma, kreativa och reflekterande rytmen. Så tacksam för att hon kom in i mitt liv för så många år sen, så tacksam för stunden vi hade idag...

Lite mer snö tack

Denna bilden togs för ett år sen. Ger mig enorm snölängt.

Snart händer det grejer här

Så ja. Nu var jag igång igen...
Det har varit av och på med mitt bloggande.
Må så vara.
Livet och så vidare.
Men jag vill vara kreativ. Mer - större - fokuserat. Med målbild denna gången.

Så... skål och välkomna till Frihetsvindar!

Jag skålar helst i varm hallonsaft eller torr champagne. Vad skålar du helst i?

Örnar med bra sällskap

För några veckor sen for jag till östra delen av länet för att se örnar. Det blev mycket mer. Örnarna blev det lilla. Sällskapet och omgivningarna blev vinsten.
Jag åkte dit med min bror, svägerska och hennes bror. Bra gäng.

Älskar roadtrips!

Örnpepp folk vid kikarna i Tosteberga Hamn

Örnarna

Varm hallonsaft <3

Vemodigt vatten

Men bara gör det då!

Suget efter att kombinera skriva och fota är där igen. Har varit det ett tag. Att ta steget, börja igen..? Men om jag inte gör det så händer inget. Så jag tänker att jag börjar igen. Ser var det tar mig denna gången. Okej då, hej! Jag är en bloggare igen.

Sen förra inlägget har de gråa håren blivit fler men självkärleken större. I övrigt har det liksom varit...life.
Jag tänker att jag ska fortsätta göra det jag gillar med den skillnaden att jag delar med mig. Och på det sättet kanske till och med gör mer av det jag gillar. Som en uppåtgående spiral ungefär.

Vad gillar jag då?
Skogen, havet, de små detaljerna, Helsingborg och nya platser.

Vad kan mer dyka upp?
Kanske en och annan fundering. Någon erfarenhet. Eventuellt några härliga och cheesy livstips.

Välkommen!

Dags att titta åt ett annat håll

Jag har bloggat sen 2007. Jag har älskat det. Det har utvecklat mig som tusan. Men nu. Tanken har funnits där ett tag. Och nu när jag inte fått till designen som jag vill så lägger jag ner. Jag har inte tid att lära mig den kodning som behövs. Jag har inte orken. Jag tror att om jag fått till en toppendesign här så hade jag fortsatt. Men det är som att försöka gå framåt i kola... Jag tänker att jag vill blogga för att det är som himla givande. Men inte nu.
Nu är det dags att göda min förälskelse i leran. Skapa fantastiska saker. Göra det som får mig att må bra. Dags att titta åt ett annat håll med andra ord.

Tja.

<3

När jag är där är jag lugn

Tänk att äntligen få sätta nyckeln i låset till ett annat hem. Någon annans hem. Men som blir ens eget för några timmar. Tänk att få plocka upp och fram maten en köpt på affären som för tillfället är ens närmaste. Tänk att få sjunka ner i en soffa, krypa in under en filt och slå på en tv. Som om en var hemma. Fast det är liksom lite extra lyxigt för en har ju inte tv hemma... En favoritserie på stor skärm. Flera avsnitt på rad och handen i chipspåsen. Tänk sen att få lägga sig och somna tryggt i ett hem som är lugnt och utan oro. Ensam och så underbart tillfreds...
Att sen få vakna, ropa godmorgon till ett marsvin som heter Ingeborg, äta frukost med soluppgången som sällskap och sen handdiska. Några enstaka timmar har gått och nu är det dags för avfärd, men tänk då att en lämnar små avtryck i form av ett djur gjort av en toarulle och ett par pyjamasbyxor formade till ett hjärta, bara för att en älskar de som bor där för det mesta.
Några sådana timmar hade jag. Alldeles nyss. Och kanske snart. Rikedom.

Suddig bild på grund av sprallig Ingeborg <3

Höstmorgon