Rytmen

Var på en konsert med Louise Hoffsten igår. En av låtarna grep tag i mig rejält. Den heter Walk with the Rythm. För mig blev den ett wake up call.

  Den senaste tiden har varit överväldigande på många sätt. Överstimuleringen har varit ett faktum. Jag har helt tappat bort mig själv och livet har antagit en rytm som inte alls är min. En ryckig, snabb och stundtals okontrollerbar vardag har bringat mig ur balans.
Att höra Louise sjunga om att gå efter sin egen rytm var handen jag behövde som hjälp för att dra mig upp.
Så denna lördag har jag gett mig chansen att hitta rytmen igen. Jag sov utan att bli väckt av väckarklocka, låg lääänge och läste en bok. Drog ner på hastigheten till max. Såg till att äta bra och tog mig ut på en promenad i det fantastiska solskenet. Promenaden hade inget mål men jag ville vara ute i en timme minst för så länge höll podden i mina öron på...
Så hände något fantastiskt, något som verkligen fick mig på bana igen... När jag gick där med fullt fokus inåt och vad om sas i hörlurarna hörde jag mitt namn... Jag hade nästan hållit på att gå rakt förbi en gammal barndomsvän...
Och där stod vi plötsligt mitt emot varandra och det dröjde inte länge förrän samtalet dök djupt in i livets sorger, lärdomar och vår egna inre resa. Som jag njöt. Samtalet pågick länge och vi bestämde oss för att slå följe. Vi gick och gick i den sköna solen och löste knutar med hjälp av varandras erfarenheter och delade klokheter i största allmänhet. De timmarna med henne höjde energin något otroligt och kastade mig rakt in i min egen rytm igen. Den eftertänksamma, kreativa och reflekterande rytmen. Så tacksam för att hon kom in i mitt liv för så många år sen, så tacksam för stunden vi hade idag...