Ett möte som pekar riktningen

Vaknade med en sorgsen dröm fortfarande klingande i kroppen. Den handlade om ensamhet och att inte ha det man vill. Jag satte mig, mitt i all vardag, var tvungen att skriva ner allt. Och medan orden rann ner på raderna förändrades min sinnesstämning. Istället för att fokusera på det jag inte har så kom åter tankarna på vad jag vill ha. (Jag har varit med om detta en gång alldeles nyss. Då när jag längtade hem så att jag nästan gick sönder. Då när jag fantiserade om just det jag har nu.)
Mina ord målade upp nästa stora galna dröm (ja de kan te sig galna till en början). Galenheten ligger egentligen inte i själva drömmen om en konstverkstad med plats för allt jag kan tänka mig att vilja tillverka utan i att den tillvaron är så totalt väsensskild från den jag är i nu. Det är i kontrasten som galenheten ligger. Men åter till igår, då jag vaknade med den där sorgen av vad jag inte har... Jag slog igen sidorna om de nu mer positivt klingande orden och jag tog med sonen på en enkel utflykt.
Vi vandrade på knastrigt grus, tittade på Linderödssvin och besökte världen för längesedan. Vår vandring avslutades med ett besök i en butik där några konstnärer säljer sina verk. En söt tjej stod i den pyttelilla lokalen och målade en tavla. Vi småpratade lite och hon berättade om butiken och de som sålde där. Så fick jag syn på en av hennes tavlor och drog ett häftigt andetag, den såg ut som en tavla jag gått och burit inom mig en tid. Min tavla som jag ska måla till min son, med en luftballong. Jag berättade det för henne och då visade sig att en luftballong var just det hon tänkte sig placera på sin ännu ofärdiga tavla. Wow. Häftigt möte. Vi pratade vidare om oljefärg, akryl, konstutbildningar och annat härligt. Jag var som i en bubbla.
Ett viktigt möte, det förstår jag.
Tack igen Malin för inspirationen.