På inte rätt ställe

Det är ju egentligen inte det här jag ska göra. Inte ska jag behöva vara stram och tämja mina lockar när jag inte är född till det. Jag ska släppa ut mitt hår, låta det flyga i vinden och skratta med människor. Gå bredvid, möta andra och inte ständigt säga åt dem vad de ska göra. Ge order, det är inte min melodi egentligen. Det är kanske någon annans men den stig jag ska gå är inte fylld av nervöst magont och osäkerhet inför en förmodad framtid. Eller jag vill inte att stigen ska se ut så i alla fall. Jag har tappat förmågan att njuta av det som är här. Nuet som är fyllt till bredden av kärlek, vänskap och knubbiga barnhänder. Närvaro måste vara den största skatten efter kärleken. Förmågan att vara nära det som sker i livet. Denna oändliga skola och gnistrande äventyr som är livet. Varför ska jag inte vara lycklig när jag bor i trakter med fred och välmåga? Varför ska jag inte uppskatta en väns varma leende och en annan väns långa kram? Varför ska jag ständigt plågas av en saknad som kanske aldrig kan botas? För att jag längtar efter något som aldrig funnits egentligen? För att jag saknar förmågan att se bakom, runt och bortom drömmarna jag när med otålighet.

När det enda jag önskar är att få släppa ut mitt hår och vara fri.

Den här texten skrev jag för tre år sedan...