Livet är ju inte bara lyckligt...

Läste Mia Skäringers senaste krönika och började fundera.
Själv lägger jag ju nästan uteslutande upp trivselinlägg om man säger så. Bidrar jag till att få andra att känna sig mindre lyckade? Försöker jag måla upp en bild av att jag är så himla lycklig jämt? Och om jag inte gör det, kan man ändå få uppfattningen att jag är så jädrans lycklig hela tiden? Att livet är mysigt och retrohärligt. Fyllt med härliga loppisturer och vackra bilder. Jag vill ju dela det också, det är sånt som ger mig inspiration. Färger, loppisar och vackra vyer. Men kanske inte bara...
Jag ska nog blanda upp min blogg med andra kryddor. Hetta till det ibland. Inte bara sockra jämnt. Ja men så får det bli. Lika bra att visa fler sidor...

Jag kan börja med att berätta att jag sedan så länge jag kan minnas har strävat efter att bli omtyckt. Detta har resulterat i mycket bra men också en hel del magplask när jag förstått att alla inte kan älska mig. Jag brukar inte lägga upp bilder utan smink och ve, aldrig ur fel vinkel. Vill ju vara den där vackra perfekta. Men jag är ju det. Vacker perfekt i mig själv. Och lycklig? Ja. Men inte varje minut eller dag. Det är ju som Mia skriver, att man är känslor som kommer och går "Stora. Små. Rädda. Modiga. Svaga. Starka. Kåta. Vilda. Ömma. Ibland lyckliga." Tack Mia för att du väckte mig!