När..? Jag vill ju nu!

Jag tror inte jag är ensam om det. Men ibland sitter, ligger, står jag och tänker på när livet ska börja. Jag VET ju att livet är här och nu. Carpe Punctum är något jag tänker på nästan varje dag. Jag har ett fantastiskt barn som ser till att jag lever minst sagt. Men det där andra. Det som ligger och maler som en kliande otillfredställelse. När ska jag ägna de flesta timmarna åt det JAG är ämnad för, det där härliga och kreativa som jag inte riktigt kommit på än? När ska jag träffa en annan vuxen att komma extra nära, hångla med och dela det en inte delar med någon annan? När blir det utrymme att skaffa den svarta labradoren som ska dela mina långa skogspromenader? Promenader som börjar och slutar vid huset i skogskanten. Det som jag äger själv och som har en tonårslya på tomten. När..? Jag vill ju allt det där nu!

 Så kommer det ett mail från en av mina närmaste människor. Hon känner till min intensiva längtan. Det är hon som ibland får ta emot en ordflod av frustration för att jag känner extra mycket att jag står still. Som sagt, det kom ett mail. En bild. På några meningar.

Ur boken Drömliv - Lycklig på riktigt av Kajsa Ingemarsson och Karin Nordlander.

Det är en utmaning att leva i tillit. Jag är en do:er. Att luta sig tillbaka och flyta med flödet är svårt. Ibland omöjligt. Men vad kan en göra egentligen?

Tillit. Mitt svåraste.

Men jag gillar ju utmaningar så varför inte..? Jag tar nya tag och försöker igen. Jag vet ju vad jag vill. Att ta något steg varje dag mot drömmen och samtidigt ha tillit.

Tack för påminnelsen Mayan <3