Den där känsliga linjen som börjar i pannan och åker kana ner över näsryggen

Det var linjen och ljuset som omgav dig. Som fick mig att falla handlöst. Så enormt vacker.

Från den första sekunden var jag helt lost. Såg ingen annan. Tänkte på ingen annan. I dagar, månader och år kände jag att det var något där. En spänning. Något. Ibland var det extra påtagligt. Som när du tog mina händer och inte ville släppa. När våra ögon möttes. Gång på gång.
Vi var där vi var och hamnade ibland i ett vaccum där världen runt oss försvann.
Men vi g-i-c-k  i-n-t-e vidare...

Jag slutade aldrig hoppas trots att jag förstod. Men vad kan man göra när hela ens varelse vill? Då är det bara att stå där och försöka att inte tappa bort de små bitarna av ens hjärta som bryts loss, faller och liksom går vilse när de inte är tillsammans. 

Jag limmade ihop dem så gott jag kunde, gång på gång. Grät hopplösa tårar och skrek avgrundsskrik när inget annat hjälpte.
Allt för att du inte ville släppa mina händer en gång och höll kvar min blick lite för länge ibland.

En dag trodde jag att jag insett det omöjlig i ett oss. Och därmed skulle bli fri.

Som om vi satt fast i ett gummiband kom du igen. Vi hamnade i det där vaccumet, du sökte mig och frågade om jag ville att du skulle ta hand om mig... Jag viskade "du måste släppa mig"  och flydde hals över huvud.
Kvar stod du med en skärva av mitt hjärta. 

Sen sökte jag hjälp.
Med att släppa dig.

Lyckades nästan.

Nyligen fick jag veta av någon annan att det närmade sig slutet. Du, i min värld, fick ett slutdatum.

Det slutdatumet är idag.

du

sa 

aldrig

hejdå

Behåll skärvan. 

Ha ett underbart liv.

Du har mitt nummer.