Feminismen (som är en syn på alla människors lika värde och ett verktyg för att synliggöra maktstrukturer) har växt inom mig. Den har fått mogna fram och bli en solid grund från vilken jag står och ser på världen. Det har gjort ont att se hur låsta vi är i de rådande maktstrukturerna som tar sig i uttryck på vitt skilda sätt. Till exempel i det numera välkända faktumet att män tjänar mer än kvinnor för lika arbete, att kvinnor i mångt är underrepresenterade och att mäns våld mot kvinnor växt och blivit vårt lands största säkerhetsproblem. Men det stannar inte där. Människor med annat ursprung, HBTQ-personer och funktionsnedsatta drabbas också hårt av maktobalansen.
Jag vill, jag önskar, jag LÄNGTAR balans nu. Rättvisa och ALLA människors lika möjligheter i samhället.
Det har inte undgått någon i min närhet att mitt hjärta och röst läggs på Feministiskt Initiativ.
Jag har mina personliga själ också.
Under den här tiden jag känt att något är allvarligt fel med samhället har jag ju sett hur det påverkar mig. Jag lever inte det liv jag vill leva. Knappt alls om man tänker efter.
Jag vill ha tid för min kreativitet. Måla tavlor, skriva poesi och kanske de där böckerna. Keramiken som vann mitt hjärta skulle få en självklar plats. Idag jobbar jag så mycket att jag knappt ens orkar tänka på att skapa. Jag vill ha utrymme till det som får hjärtat att sjunga.
Jag vill ha dyrbar tid med mitt barn som nu gör mastodontveckor på skola och fritids med för få vuxna som inte får tid att se alla barn. Jag vill ha tiden med honom. Ha tid att sitta och prata långa meningar, svara på frågor, lära känna honom. Idag däckar vi i soffan efter de långa dagarna.
Jag vill ha tid att lyssna på de nya människorna som ständigt kommer in i mitt liv. De verkar vara så spännande. Verkar ha så mycket smart och härligt att tillföra mig. Och jag troligen dem. Som det är idag orkar jag bara längta, inte bestämma tid och ses.
Jag vill ha tid för de som varit i mitt liv länge. Uppdatera mig. Finnas där när jag behövs. Idag kan jag inte det.
Jag vill leva i ett samhälle där jag inte behöver oroa mig för vad andra ska tycka om min framtida partner, jag vill leva i ett samhälle där 6 timmars arbetsdag är en självklarhet, jag vill leva i ett samhälle där människor inte är så förbannat rädda och därmed också hatiska mot varandra. Jag vill leva i ett samhälle där jag inte ska behöva vara rädd för främmande män när jag går ut. Jag vill vara fri. Fri att vara den jag är till fullo.
Men ännu viktigare för mig är att min son växer upp i ett samhälle där han inte begränsas till rådande förväntningar på vad en man måste vara. Min önskan för honom är att han ska få vara den MÄNNISKA han önskar vara. Umgås med dem han vill och älska den han vill.
Jag önskar oss alla frihet.
Jag önskar oss alla medmänsklighet.
Jag önskar oss alla kärlek.
Jag tror att vi kan göra så mycket mer än att välja rätt representanter för oss. Vi måste se vår egen del i det hela. Men imorgon tar vi ett stort politiskt steg och röstar in F! i riksdagen. I kommuner. Och landsting. Men vi måste också fortsätta att hålla kärleken levande. Ta hand om oss själva och varandra.
För kärlekens skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar