Jag kommer gående längs en gata i centrala stan. Det är mycket folk i rörelse. Jag passerar en gymnasieskola där eleverna ser ut på gatan genom stora fönster. Vissa är täckta av film som stänger ute oss andra. Vissa är som skyltfönster.
Vid ett av fönstren täckt med film står en kvinna tätt tätt mot glaset. Hon har lagt sin kind mot fönstret och jag upptäcker henne för att hon utstöter ett stönande ljud. Jag tittar på henne och ser att hon blåser ut luft. Ångan bildar en fläck på rutan. Och jag antar att hon tycker det ser spännande eller vackert ut...
Några gymnasiekillar gör sig lustiga över henne en bit bort och jag tänker att det är hon som är den smarta, det är hon som har förstått. Det som verkligen betyder något är att vi upplever det vi tycker är intressant. Ser det fantastiska i de små sakerna.
Den här kvinnan påverkade mig enormt starkt. Jag är tacksam över att hon öppnade mina ögon ytterligare.
Jag bjuder därför på vattendroppar på ett löv. Något jag sett och uppskattat i många år.
Livet är nu, i varje minut. Carpe Punctum mina vänner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar