Det finns ingen återvändo

När man har gått nästan ett helt liv utan att egentligen älska sig själv så är det rejält tufft att ta in på den ovana vägen av självälskande. Men när väl de bara fötterna (för känsla) börjat känna sig hemma på den mjuka skogsstigen av kärlek då blir det liksom svårt att vända om. Sakta men säkert tar man sig fram. Ibland får man en gren i ansiktet som rispar till och man minns det gamla, men man fortsätter ändå. För vägen är spännande också. Det man kan finna i sig själv är så oändligt många skatter som alltid legat där men som självhatet kamouflerat. Du kan hitta lugnet bakom stressen, skaparkraften bakom håglösheten, lusten för mat din kropp mår bra av bakom hetsätande. Det krävs mod att vika av från det invanda, det krävs tålamod med omgivningens eventuella reaktioner och det krävs mod att möta dig själv. Men när jag går här i början på Min stig så tänker jag att jag måste vara min egen bästa vän och ta god hand om mig. För att vara den lejonmamma jag vill vara, den vän jag hoppas jag kan bli och den partner jag vill vara när den tiden kommer...